Jag tittade igenom mina bilder på datorn och såg de här som jag tog för lite mer än sex månader sedan men aldrig hann blogga om…
Framifrån sett syns det ju knappt att jag var höggravid…
Men från sidan var det andra bullar, även om jag ändå inte tyckte jag blev så fasligt stor ens där i slutet. Det känns otroligt konstigt att den där magen numera är en söt och pigg liten blåögd pojke som charmar mig tusen gånger om varje dag. Jag hade den här dagen klätt upp mig och tagit på läppstift för jag hade varit på en vernissage för en utställning som min mamma gjorde. Det var tre dagar efter beräknat förlossningsdatum och det var spänd förväntan mest hela tiden.
Favoritklänningsmodellen som höll hela vägen genom graviditeten och det var faktiskt samma klänning jag råkade ha på mig när vi åkte till förlossningen två dagar senare…
Jag måste nog göra en likadan fast med midja till den här sommaren, för kombinationen blått bomullspoplin och vit gosskrage är ju rackarns snyggt. Med en röd damfluga blir det än bättre.
Även om jag tycker det är skönt att få ha min gamla kropp tillbaka (någorlunda iallafall) så är det med lite saknad man tittar på de där bilderna med stormagen. Det var en väldigt mysig tid där i slutet då jag dåsade i skuggan i trädgården mest hela dagarna, klappade på magen och pratade med den lille då okända mini-människan därinne. Nu så här i efterhand känns det högst surrealistiskt och det är med både andakt och ödmjukhet jag tänker på det…
Hej, hej!
